Arvet från antiken. Arvet från oss. Hej då.

Så detta är äntligen vårt sista inlägg. Eftersom vår frågeställning genom denna bloggen också har varit "kan man se likheter mellan antikens Grekland och nutiden genom litteraturen, i fråga om författandet och det vi skriver om?" så kan man ju också säga att detta inlägget är år grand finale för det behandlar just denna frågan mest. :(( Njut.

Numera används Homeros verk i filmer, böcker och synnerligen andra saker. Nuförtiden är Iliaden som en inspirationskälla för moderna författarna och producenter. Troja är ett bra exempel på hur ett moderniserat samhälle kan återuppleva Homeros bok Iliaden i en film, med hjälp av modern teknik. Sedan är det mycket annat från antiken som återanvänds i barnprogram såsom animerade filmer om Herkules. Där beskriver dem de grekiska hjältarna/gudarna från antiken och hur deras karaktär är den rätta karaktären för en sann hjälte.

I boken Odysseus, som skrevs 1922, av James Joyce finns flera referenser till Homeros epos. Huvudpersonen Bloom sägs vara en slags modern Odysseus. I DN (2012) sägs Joyce till och med vara en modern Homeros som dedikerat sitt verk till att framhäva den enkla människans egna storhet. Alltså i dagens samhälle fortsätter vi beskriva enkla människor som utfört stordåd genom litteraturen. Detta är något vi människor fastnar för extra mycket, att vem som helst kan bli någon viktig. T. ex. I boken Twilight, där Bella, en helt vanligt tråkig tjej, blev en mäktig vampyr. Eller boken hungerspelen där Katniss, en 17årig tjej, lever väldigt fattigt men får senare delta i ett hungerspel där hon som segrare går ur och blir rik. Man kan då säga att det finns en allmänmänsklig faktor i verk från då och nu. Viljan att vara stor och betydelsefull genomsyrar vår litteratur.

Homeros är en av de mest välkända litteraturförfattarna och, som konstaterat, levde han någon gång innan 600-talet. Enligt Anita Kretz, i boken Källan (1998), var han även berömd eftersom han var en blind författare, som förmedlat budskap, samt skrivit sina texter genom stöd från andra. Det sägs att Homeros var blind. Två inslag i hans verk stöder denna uppfattning. För det första är aoiden Demokos, som uppträder i Odysséen för att sjunga episoder ur kriget i Troja, blind. För det andra säger författaren till den homeriska hymnen till den deliska Apollon om sig själv: "en blind man, som bor på det bergiga Chios".

Ytterligare skriver Kretz att det antika Greklands samhälle gärna ansåg Homeros som en gudomlig inspirationskälla, lärdomsfull samt som en vis man. Detta (tankesätt) höll på ända fram till upplysningen, då uppfattningen av honom modifierades en aning.

Visst, Homeros verk Iliaden och Odysséen var väldigt kända och omtyckta bland Grekerna, men har även haft ett väldigt inflytande hos den europeiska litteraturen påstår Nationalencyklopedin. På liknande sätt skrivs romaner och lyrik från den uppdiktade värld i dessa två verk skriva av Homeros. T. ex. har de homeriska liknelserna inte dött ut, utan används flitigt idag. Ett annat exempel på liknande författare då och nu är rappare och rapsoder, som tidigare nämnt.

Men inte bara hur de skrev liknar oss idag. Vi har redan nämnt att redan då var det konstigt om kvinnan skulle ha en ledande roll, precis som i den nya Twilight-boken där könen blev ombytta, som inte blev mottagen så bra. Vi har också nämnt att människan alltid verkat se något gudomligt i skyn, vare sig det var gudarna som bestämde våra öden eller stjärnorna. Dessutom gillar vi att skriva om samma saker som då, t. ex. Hat, kärlek och lojalitet. Vi gör ju till och med om historierna till storfilmer (se Troja och Herkules.)

Likheterna mellan antikens Grekland och nutiden är sannerligen många... Vi verkar ju gilla det.

Sluuuuut :))))

Vem vill ha lite litteratuuuur??? Dessa människor. Varför vill ni ha den??? Därför.

I det grekiska samhället fyllde litteraturen flera olika funktioner. Enligt boken Källan (1998) förmedlade Iliaden och Odysséen ett gemensamt kulturarv och hjälpte grekerna att identifiera sig som greker, särskilt i krigens tid. Samtidigt förmedlade de också mycket av grekernas syn på religion och världen, vilket användes i den skolundervisning som fanns (givetvis för överklass-barnen). Lyriken gav stämning och känsla åt högtidliga eller intima situationer, och fungerade tillsammans med musik för att skapa en känsla av gemenskap.

Som källan svenska123.se påstår att den grekiska litteraturen utvecklades ur myter om Gudarna och om olika mänskliga hjältar. Från början spreds myterna muntligt, via så kallade rapsoder. Men någon gång under 700-talet f. Kr skrevs de mest centrala berättelserna ner. Dessa nedskrivna berättelser kom att utgöra kärnan i den grekiska litteraturen.

Teatern hade sin början i antika Grekland. Enligt Källan (1998) visades olika verk som t. ex. Iliaden upp där och allmänheten kunde gå och kolla. En kan dra slutsatsen att eftersom det var medelklassen som hade hand om handel m.m. så var det de som gick och kollade på teater. Alltså var en del av litteraturen skapad för den fria allmänheten att ta del av, precis som idag.

Grundläggande samhällsstrukturer UntZUntzUNTzUntz

Enligt Litteraturen (2012), en bok av Anders Lindqvist och Karl Lindqvist, låg Grekland vid en korsväg för handel, central i medelhavet. Landet hade redan år 7000 f.kr. en åkerbrukskultur men det var under bronsåldern, 3600-1050 f.kr., som handel och sjöfart spirade. Som exempel bytte de från vanlig byteshandel mellan två varor till ett effektivare penga-system. Detta ledde till ett ökat välstånd och gav befolkningen plats att utveckla kulturen, litteraturen inkluderad.

Ytterligare skriver Lindqvist och Lindqvist att Grekland på den tiden bestod av ett flertal stadsstater. Aten och Troja var två av dem. Det var i antikens Grekland som demokratin växte fram. Medborgarna bestämde genom omröstningar hur stadsstaten skulle styras. Det gällde dock bara fria, vuxna män. Kvinnor, slavar och immigranter från andra stadsstater hade inga politiska rättigheter. Kvinnors uppgifter var att föda barn, och kunde då möjligvis jobba som barnmorskor men hölls annars från arbete. Trots misogynin har dock Grekland satt sina spår i dagens samhälle och vi lever nu också i en demokrati. Att detta är på grund av litteraturen kan diskuteras då tankarna och åsikterna faktiskt skrevs ner.

Webbsidan Hierarcystructure.com (2013) skriver om antika Greklands olika samhällsklasser. Dessa var indelade i fyra samhällsklasser, Överklass, medelklass, underklass och till sist slavar. För att tillhöra överklassen var man tvungen att ha föräldrar därifrån och vara född i Aten (Man var tvungen att vara äkta atenare). Barnen ärvde föräldrarnas politiska position så makten över staten, litteraturen, filosofin eller krigshandlingar föll i de ungas händer efter föräldrarna dragit sig tillbaka. Alltså någon från medelklassen skulle aldrig kunna bli överklass. Den ideala överklasspersonen hade god smak i litteratur, var en god person och mycket socialt kompetent. Eftersom överklassen inte behövde ta itu med vardagliga sysslor som att laga mat eller städa så fick de mer tid till andra intressen. T. ex. de hade chansen utveckla kulturen genom att skriva litteratur och uttrycka sina åsikter genom lyrik etc.

Sedan har vi medelklassen. Ytterligare skriver Hierarcy structures hemsida att många av dessa människor var inte ursprungligen från Aten men kom hit för att försörja sig. Medelklassen räknades som fria människor och hade färre rättigheter än överklassen. De flesta hade jobb som involverade handel och hantverk. De flesta atenare kunde skriva och läsa vilket ytterligare främjade litteraturens framgång.

Underklassen var föredetta slavar som blivit befriade av sin ägare. Dessa människor hade inte många privilegier men fler om man jämför med slavarna. Underklassen fick inte rätt till medborgarskap och räknades inte som riktiga atenare.

Över till sista klassen som var slavarna. Dessa människor var inte myndiga och ägde inga rättigheter. Det var överklassen som bestämde över sina slavars öden. För att bli fri från slaveriet var man tvungen att betala en skuld till sin husbonde, sedan blev man fri och automatiskt flyttades upp en klass. Alltså gjorde en klassresa uppåt till underklassen.

Idéströmningar och lurande samhällsstrukturer.

Den vägledande principen i grekernas värld var ödet. Grekerna tänkte sig att varje människa hade fått en i förväg utstakad väg genom livet. Denna väg kommer man att följa, vare sig man vill eller inte. I Violence, destiny and revenge: why ancient Greeks still rule the stage (2014), en artikel av Natalie Haynes på the Guardian, kan man läsa om ödets roll i antikens litteratur men också om hur den fortfarande är relevant. I Iliaden ser man tydligt att ödet styr våra liv. Paris som skickades att bli fårherde slutade ändå som Trojas undergång, vilket förutspåtts. Tron på ödet kan ses än idag. De flesta säger sig inte tro på ödet, utan att den fria viljan leder vår väg. Dock tyder det stora antalet människor som läser horoskop på annat. Det tyder på att många av oss fortfarande tror på något som styr oss. Något där uppe som vi inte riktigt kan sätta ord på har förutbestämt våra liv, varesäg det är stjärnorna eller gudarna.

I boken Källan (1998) kan en läsa att eftersom det endast var männen som fick studera så var det männen som fick filosofera samt komma med idéer gällande samhället. Gudatron var en väldigt viktig del i det grekiska samhället. Befolkningen höll sig från att synda på grund av gudarnas ständiga närvaro. Om man syndande fanns chansen att alla runt omkring också drabbades. Vissa lokala gudar tillbads vid speciella tillfällen där man sjöng sånger, åt och dansade. I Iliaden av Homeros sades det också vara just gudarna som startade det Trojanska kriget. Deras makt över människorna, deras fåfänga och svartsjuka gav så grava effekter att människorna krigade i 10 år. Detta kan också liknas då horoskop är så pass populära. Tron på att något styr oss och att vi inte riktigt har kontroll över våra liv verkar vara en allmänmänsklig undran som existerade då och nu.

Kvinnor var inte heller positivt framställda i antikens Grekland. Vem kunde tro det? Till exempel skrev Platon i Staten om hennes enda uppgift: uppfostran och hushållning. I Iliaden behandlas hon också som ett objekt som Spartas ledare blir bestulen på. Endast Aristofanes Lysistrate skildrar kvinnan med en egen vilja och handlingskraft när de sexstrejkar från sina män för att tvinga dem att sluta kriga. Detta är något som hållit sig kvar än idag, om än i mindre utsträckning. I länder som kallas jämställda kan vi fortfarande bevittna ojämlikheter, vilket inte minst syns i litteraturen. I Twilight som exempel ser vi hur Bella är tystare och mer underlägsen medan Edward är mannen som räddar henne ur den tråkiga vardagen. Att Stephanie Meyers nya version av boken, där kvinnan är vampyr istället för mannen, inte har mottagits väl visar ännu tydligare samhällets hemliga strukturer. Det kanske de alltid görs i böcker. Böcker kan vara ett fönster till en annan kultur.

¡Snabbfakta!

1. Homeros kan ha varit blind :O

2. Iliaden och Odysséen har typiska tecken på att det var mer än bara en författare inblandad i skrivandet (whaaaat)

3. Homeros kan ha varit från ön Chios (låter ju mys)

Stil, tema och lite hit och dit

Teman i Iliaden är många men några är kärlek, hat och lojalitet. Dessa tre teman var vanliga i

antikens grekland, i litteraturen som dramatiken. De återfinns i Odysséen, Orestien, Lysistrate, etc. Men det kan också återfinnas i nutida litteratur. T. ex. i Twilight, där Bellas och Edwards kärlek tvingar henne att bli vampyr men Jacob, Bellas vän,  som är varulv, kämpar för att vinna Bellas kärlek också. Detta blir extra spännande då Jacob som varulv och Edward som varulv hatar varandra.

I litteraturboken Källan (1998) skriver författarinnan Anita Kretz att Homeros var en författare som brukade använda sig mycket av stående epitet.

(Jaha, vad är det nu då?)

Jo detta innebär kära läsare att karaktärerna beskrivs av ett adjektiv för att vi som läsare ska förstå hur karaktärerna är som person. T. ex. Den mäktige Zues eller Den förföriske Athena. Vilket borde sparat Homeros mycket tid i skrivandet eftersom det tar tid att förklara någons personlighet men ändå lyckades Iliaden bli 16 000 rader lång. Oboy, tänk då hur många rader det hade blivit om han faktiskt beskriv personligheten mer noggrant. Men han löste det med att ge en titel till karaktärerna för att ge dem en personlighet som var kort och gott beskrivande nog.

Iliaden är uppbyggt av versmåttet hexameter. Hexameter är en sexfotad vers som inte rimmar. Består av daktyler som är en lång stavelse med följd av två korta. Iliaden består av 16 000 rader och 24 verser.

Homeriska liknelser är något det finns fullt av i Iliaden och Odysséen. Homeriska liknelser är till för att berättelsen ska bli mer levande och lätt att förstå, t. ex. förklara människor mer ingående genom att jämföra med vardagliga ting. Liknelserna kan vara poetiska, realistiska eller naturbeskrivande. Ett exempel ur Iliaden då detta förekommer,

“Liksom löven i skogen, så äro ock människors släkten.

Löven av vinden bli fällda till marken, men andra istället

skjuter den återgrönskande skogen, när våren är inne.

Så står ett människosläkte i växt och ett annat förvinner”.

Miljöbeskrivningar och personbeskrivningar är fortfarande väldigt viktiga och spelar en stor roll i dagens litteratur. En kan argumentera för att de väcker boken till liv och hjälper läsaren att skapa en egen bild av verket. Endast ett fåtal författare idag väljer bort dem.

Vem skrev, vem tänkte? These dudes.

Enligt Källan (1998) kallades de som skapade litteratur i antikens Grekland för rapsoder. De var de första professionella underhållarna och deras jobb var att resa landet runt och berätta historier. Rapsoderna kunde också sätta ihop långa och rytmiska verk som kallades epos. Som en parallell till dagens samhälle kan rapsoderna jämföras med rappare. Inte bara orden är lika, innebörden påminner också om varandra. Rapparen använder rytmiska texter för att förmedla känsla och mening vilket också Homeros, som exempel, gör genom Iliaden. Centrala teman och motiv är kärlek och hat, medlidande och förlåtelse, mm. vilka alla också behandlas i nutida raplåtar.

Men många människor som skapade nedskrivna texter under antikens Grekland var också filosoferna. Till exempel skrev Platon sitt verk Staten runt år 380 f.kr. Han och andra filosofer som Sokrates samlade sina konversationer och filosofiska funderingar i denna och den har påverkat dagens samhälle stort. Människor viger fortfarande sina liv till att tolka hans verk och liv.

Det var också främst männen som skrev litteratur under antikens Grekland enligt Hej Litteraturen!, ett tv-program på UR. Det var den manliga eliten som var medborgare med politiska rättigheter, och som skapade litteraturen. Kvinnor fick ingen utbildning och lärde sig då aldrig att läsa och skriva, vilket är nödvändigt för att skapa litteratur. Sapfo var dock en kvinnlig vislyriker under 600-talet f.kr. som på ön Lesbos skapade dikter tillsammans med andra kvinnor. Hon är en av de få kvinnor som vi vet om skrev i antikens Grekland, och perspektivet som vi i första hand har dit är männens.

Dock diskuteras det också om det fanns grupper av folk som skrev tillsammans. På Nationalencyklopedins hemsida om Homeros, författare till Iliaden och Odysséen, kan man läsa om den homeriska frågan. Den ställdes för första gången av F.A. Wolf 1795 och han visade att dikterna gick tillbaka på en del dikter som var författade av olika personer och som fördes vidare muntligen tills de sammanställdes på 500-talet i Athen. Men det finns flera hypoteser om hur de stora eposen blev till. Vissa anser att de faktiskt författades av en enda stor diktare men vissa ser också att Iliaden och Odysséen ursprungligen var ett antal mindre dikter som sedan förenats till två stora verk. Idag tros dock Homeros vara en enda person som med sitt musikaliska snille sammanställde ett flertal dikter men införde nya former och funktioner i dem.